Filmer, Skivor

Är kvinnliga artister diskriminerade av svenska kritiker?

I veckan uppmärksammade @tobiasnorstrom att First Aid Kits senaste skiva var den första skivan av kvinnliga artister sedan M.I.A:s Kala (2007) att få högsta betyg av Aftonbladet. Det lät orimligt. Är kvinnliga artister diskriminerade av svenska kritiker?

Med denna utgångspunkt började jag undersöka hur betygsättningen såg ut för kvinnliga artister och regissörer. Jag var övertygad om att en viss diskriminering fanns, men slutsatsen skulle bli en helt annan.

Betyg för kvinnliga musikartister

Jag har gått igenom de högsta betygen som de största svenska tidningarna satt i sina albumrecensioner. Så här ser fördelningen ut när det gäller manliga och kvinnliga artister samt band som består av båda könen.

Skivrec-per-kön

Dagens Nyheters recensenter är mest generösa med att ge högsta poäng till kvinnliga artister, närmare 25%. I botten hittar vi Metro och Sydsvenskan som endast ger var tionde fullpottare till en kvinna.

Betyder detta då att kvinnor får lägre betyg än män? Ja, fast ytterst marginellt. Tittar vi på utbudet av skivor av manliga respektive kvinnliga artister ser det ut så här:

Skivrec-per-kön-utbud

23% av skivorna som släpps i Sverige görs av kvinnor och 18% av de högsta betygen går till dem. För att få en helt jämlik fördelning skulle andelen högstabetyg till män gå ner med 5% och istället läggas på kvinnliga artister.

Betyg för filmregissörer

För filmregissörer ser fördelningen ut så här:

Filmrec-per-kön

Här hamnar Metro i topp med 24% högstabetyg till kvinnor medan Sydsvenskan återigen ligger i botten med ynka 7%.

Totalt följer fördelningen av betyg per kön nästan exakt könsfördelningen av regissörer för de filmer som går upp på svenska biografer:

Filmrec-per-kön-utbud

Så vad kan man dra för slutsatser av det här? Diskrimineringen är liten när det gäller skivrecensioner samt obefintlig när det gäller regissörer. Däremot är det häpnadsväckande hur stor den manliga dominansen är i dessa branscher.

Enligt SCB är yrkena med mest ojämn könsfördelning barnmorskor (99,7% kvinnor), tandsköterskor (99,6% kvinnor) och golvläggare (99,4% män). Jämnast fördelning är det mellan läkare, arkitekter och marknadsförare (49-51% kvinnor/män). Musikbranschen hamnar i paritet med it-branschen och vaktmästare medan filmregissörer har samma könsfördelning som busschaufförer och civilingenjörer i maskinteknik.

Standard
Skivor

Vi var ju så jävla indie, hur kunde vi hamna här bland 63 000 boråsare?

På lördag slår Håkan Hellström sannolikt publikrekordet på Ullevi, som för närvarande innehavs av Bruce Springsteen. Mitt Facebooksflöde fylls av peppningar och desperata inlägg från fans som saknar biljetter. Jag ryser en smula. Hur kunde vi hamna här?

Jag gillar Håkan Hellström. Jag gillar Håkan Hellströms skivor. Med undantag för den senaste.

Vi har mycket gemensamt. Vi är födda samma år, vi håller båda stenhårt på det vackraste av fotbollslag, jag spelade demos med dina band Honey is Cool och Broder Daniel i mitt program på Göteborgs studentradio långt innan ni blev kända. Vi bodde i samma studenthem i Gårda, jag köpte din första singel dagen den kom ut, jag såg dig på Kåren vintern 2000 och mina vänner sjöng Det är så jag säger det på mitt bröllop.

Så det skaver lite.

Jag har en tes att de flesta människor med någorlunda musikintresse slutar att aktivt lyssna på musik då de fyller 27. Det är oftast betingat av att man stadgar sig och inte längre behöver ha den där stenkollen för att droppa de rätta akterna på första dejten. Incitamentet att hitta ny musik, kläder och retrospektiver på Cinemateket är helt enkelt inte lika stort, det gradvisa förfallet har påbörjat och når sin kulmen den 7 juni 2014 på Ullevi.

Vi var ju så jävla indie, hur kunde vi hamna här bland 63 000 boråsare?

Ny musik är alltid bättre än gammal. Alla vi som jagat debutsinglar som The Drowners och For The Dead på Skivhugget vet att det är bara utför härifrån. Alla vi som inte köpte Be here now visste att det var dags att söka nytt. När Håkan Hellström spelar ett av sina album live på Way Out West är det självklart den ikoniska debutskivan som spelas. Allt annat skulle rubba populärmusiklagarna.

Varje investerad timme på att återigen lyssna på Ett kolikbarns bekännelser är också en timme som du istället kunde lagt på att upptäcka nya svenska artister, som Hurula, Farväl till ungdomen, Hökartorget och Det stora monstret.

Det finns ett eget ansvar i detta. Det funkar inte att ägna varje fredagskväll åt True Detective med en citra/amarillo-DIPA i ena handen och en iPad mini retina med äldre musikjournalisters Spotifyspellistor i den andra. Du måste leta själv. Du måste ha viljan. Annars hamnar du på Ullevi.

Den här stunden e i resten av mitt liv.
Och jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans.

Förhoppningsvis kan lördagens umgänge med 63 000 boråsare bli den smäll på käften som krävs för alla de som fortfarande har ett indiehjärta som glöder inne i bröstet. Förhoppningsvis ger sig Håkan ut på en akustisk klubbturné till vintern. Förhoppningsvis går GAIS upp i Allsvenskan.

För så här kan vi inte ha det.

Vi var ju så jävla indie.

(Foto av Ole Haug, CC BY-NC-ND 2.0)

Standard
Skivor

Svenska hipstermusikindexet

Vilka svenska artister är mest hipster? Ja den frågan ställde jag mig när jag läste The Hipster Music Index som fått stor viral spridning de senaste dagarna.

Jag valde dock ett litet annorlunda sätt en att endast gå efter Facebookdelningar och the most important hipster taste-maker. Min ranking bygger istället på hur kritikerrosad en artist är i förhållande till hur många som följer artisten på Spotify. Det bästa är naturligtvis ett högt medelbetyg och få följare.

Urvalet bygger på artister som släppt nya skivor de senaste två åren och som tillhör genrer som en hipster förväntas tycka om (pop/rock/electronica/singer-songwriter).

Varsågod, det svenska hipstermusikindexet 2014:

Klass A: Hornstull

# Artist Betyg Spotifyföljare
1. Nord & Syd 4,3 300
2. Tvärvägen 4,1 413
2. Sibille Attar 4,1 669
4. Norma 3,9 53
5. Könsförrädare 3,8 135
6. Det stora monstret 3,8 154
7. St Andreas 3,8 12
8. Mariam The Believer 3,9 538
9. Min stora sorg 3,8 279
10. Skriet 4,0 894

Klass B: Andra lång

# Artist Betyg Spotifyföljare
11. MF/MB/ 3,8 382
12. Lissi Dancefloor Disaster 3,9 1 140
13. Axel Boman 4,0 2 733
14. The Field 4,1 4 184
15. Anna von Hausswolff 4,6 8 104
16. Jenny Wilson 4,2 6 684
17. Ikons 3,7 361
18. Yast 3,7 507
19. Loosegoats 3,9 3 131
20. Jonas Lundqvist 3,8 1 525

Klass C: SoFo

# Artist Betyg Spotifyföljare
21. Winhill/Losehill 4,0 4 538
22. Makthaverskan 3,7 1 124
23. El Perro Del Mar 4,0 7 957
24. Frida Hyvönen 4,1 18 868
25. Dalaplan 3,6 149
26. Nordpolen 3,7 1 154
27. Ljus 3,5 37
28. Division of Laura Lee 3,6 701
29. First Aid Kit 4,2 296 161
30. The tallest man on earth 4,2 199 811

Klass D: Majorna

# Artist Betyg Spotifyföljare
31. Britta Persson 3,8 3 502
32. Sällskapet 3,6 710
33. Alice B 3,7 2 566
34. This is head 3,6 680
35. Edith Backlund 3,7 1 497
36. Christian Kjellvander 3,8 5 576
37. Daniel-Adams Ray 4,0 60 232
38. Veronica Maggio 4,0 34 2135
39. Syket 3,6 1 330
40. The Knife 3,9 97 517

Klass E: Borås

# Artist Betyg Spotifyföljare
41. Hästpojken 3,7 5 030
42. Jennie Abrahamson 3,6 3 159
43. The Embassy 3,5 2 385
44. ceo 3,4 2 201
45. Taken by Trees 3,7 12 767
46. Mary Onettes 3,5 3 013
47. Mattias Alkberg 3,6 3 855
48. Jonathan Johansson 3,7 36 624
49. Junip 3,6 33 207
50. Oskar Linnros 3,5 56 077

(Foto av Ian Iott, CC BY-NC-SA 2.0)

Standard
Filmer, Sajten, Skivor, Spel

Årsbokslut 2013

Det känns skönt att vara sist på den här bollen. Mainstreammedia publicerade sina årsbästalistor för en månad sedan så du är nog redan trött på den här skiten. Om inte så får du min guide till populärkulturåret 2013.  

Filmåret 2013

Årets Amaronefilm
Utan tvekan Beasts of the southern wild, i konkurrens med Cloud Atlas.

Årets klyschigaste affisch
Turinhästen. Kan det bli mer art house-filmfestival?

Årets sexscen
Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux i Blå är den varmaste färgen.

Årets bästa filmer
2012 var inte mindre än fyra av filmerna på topp 10 svenska, 2013 endast en. Men så var det också årets bästa film, Återträffen av debutanten Anna Odell. Hyllad unisont av alla större tidningar och inte ett betyg lägre än fyra. Det var dock jämnt hela vägen in till kaklet. Oscarsfavoriten 12 years a slave var endast distanserad med några hundradelar.

1. Återträffen

2. 12 years a slave

3. Blå är den vackraste färgen

4. Stories we tell
5. Jakten
6. Philomena
7. Gravity
8. The pervert’s guide to ideology
9. Beasts of the southern wild
10. Paradis: Kärlek

Årets fråga
Hur kunde den triviala göteborgsporren i Känn ingen sorg imponera så på Guldbaggejuryn?

Årets mest överskattade
Django unchained.

Årets mest produktiva
Ulrich Seidl. Tre filmer på ett år, ingen under 3,8 i snitt. Dessutom originalmanus.

Årets film om Steve Jobs
Det regnar köttbullar 2.

Årets vattendelare
Springbreakers.

”Den kvarvarande känslan av filmen är trots allt tits and ass, tits and ass, tits and ass, vapen, knark, och lite mer tits and ass.” /Onyanserat

”Det händer oerhört sällan, men ibland måste man stressa ifrån en biosalong för att slippa prata med någon – för man vet att man inte skulle kunna dölja föraktet för någon som inte fattat.” /Aftonbladet

Årets karriärdipp
Oliver Hirschbiegel som efter hyllade Undergången bytte genre och gjorde en totalsågad skvallertidningsfilm om Diana. The Telegraph gav den omdömet ”a special class of awful”.

Årets trailer
Ja, det har väl aldrig varit lättare.

Årets sämsta filmer…
…blev Grown ups 2, Scary MoVie och Battle of the year. Nej, jag länkar inte till dem.

Musikåret 2013

Årets snyggaste albumomslag

Årets lämmeltåg
Hyllningarna till Daft Punks Random access memories. Men Helsingborgs Dagblad vågade sammanfatta på ett annat sätt.

”Random access memories” är elegant och självsäker. Här finns inte en dålig sekund, inte en funkig slinga som inte sitter som en smäck. Och här finns inget som provocerar.

Årets Sverigevän (not)
Du vet de där Sverigevännerna. Gärna från nåt skäggigt altcountryband. Nudiejeans. Avhoppade singer/songwriters som produceras av Jari Haapalainen. Så här sjunger den av svenska kritiker hyllade Jason Isbell, sjua på årsbästalistan, om vår huvudstad:

And the night, so long, I used to pray for the daylight to come
Folks back home surely have called off the search and gone back to their own
Ships in the harbor and birds on the bluff
Don’t move an inch when their anchor goes up
And the difference with me is I’ve fallen in love
Stockholm let me go home
Let me go
Let me go home

Årets svenska pop
Nord & Syd gjorde en välförtjänt hyllad debutskiva men hamnade helt utanför mediesveriges radar. Och inte en grammisnominering heller.

Årets pensionärer
Ja, det vill säga de som får medieutrymme men vägrar släppa på Spotify.

1. Goran Kajfes Subtropic Arkestra: The Reason Why Vol. 1
2. My Bloody Valentine: M B V
3. Jonas Kullhammar Quartet: Låt det vara
4. Nina Ramsby & Ludvig Berghe Trio: Varsågoda och tack
5. Jan Lundgren: Man in the fog

Årets blogginlägg

Det om att The Knife skulle fått högsta betyg om de gjorde en skiva om tacopajer. 785 gillningar på Facebook och arga The Knife-fans i kommentarfältet. Men inlägget gav också upphov till ett par krönikor i mainstreammedia.

Årets stuff-white-people-liked
Arcade Fires Reflektor. Bara plats 80 på årsbästalistan.

Årets sämsta skivor
Stiftelsen: Dopet (1,6 i medelbetyg)

Inom missbrukarvården pratar man ibland om rock bottom: att det är först när du sjunkit så djupt att du får fast mark under fötterna som du kan börja klättra uppåt igen. Och kanske är det Stiftelsens gåva till Musiksverige. /SvD

Backstreet Boys: In a world like this (1,8)

När pojkmännen i ”Feels like home” deklarerar att de minsann sett världen, ”Rock out in Bangkok, where the party don’t stop”, känns de mer som ett gäng pappor som drar ”galna” berättelser för en ungdom som inte lyssnar. /TT Spektra

Eric Saade: Forgive me (1,8)

Och så har vi texterna, de är bortom infantila: ”You rock my world, cover girl. A girl so tight in her love sci-fi – gotta be science fiction”. Jo, han sjunger faktiskt så. /Arbetarbladet

Årets bästa skivor
1. Daft Punk: Random access memories

2. Matthew E White: Big inner

3. Nord & Syd: Som en människa

4. Bill Callahan: Dream river
5. In Solitude: Sister
6. Enforcer: Death by fire
7. Jason Isbell: Southeastern
8. Nils Landgren Funk Unit: Teamwork
9. Håkan Hellström: Det kommer aldrig va över för mig
10. Cult Of Luna: Vertikal

Årets bästa låt
Tegan & Sara: I was a fool

Spelåret

Årets här-för-att-stanna
Episodspel. På alla plattformar.

Årets går-det-att-göra-spel-om-detta
Papers, please. Ett spel om att kontrollera pass.

Årets gäspningar
Call of Duty: Ghosts och Battlefield 4. Väck mig när det är över.

Årets sämsta lansering
SimCity.

Årets mest giriga
Disney Infinity i konkurrens med Forza 5 och Angry Birds Go!.

Årets mest tråkiga recensionstimmar…
…hade sannolikt Aftonbladets Jonas Högberg när han recenserade Gran Turismo 6:

Karriärlägets inledande timmar är så mördande tråkiga att jag lika gärna hade kunnat nöjesläsa Ikea-manualerK

Årets bästa spel

1. Grand Theft Auto V

2. Bioshock: Infinite

3. Super Mario 3D World

4. The last of us
5. Rayman legends
6. The Swapper
7. The legend of Zelda: A link between worlds
8. Starcraft II: Heart of the swarm
9. Ni No Kuni: Wrath of the white witch
10. Brothers: A tale of two sons

Årets sämsta spel
1. Aliens: Colonial marines (1,9 i medelbetyg)

Misslyckat på en nivå som bara kan utmanas av Duke Nukem: Forever /Min hembio

2. Star Trek (2,0)

Ett stort skämt som får spelen i rea-backen att skämmas. /Fragzone

3. Mario & Sonic at the Sochi 2014 Olympic winter games (2,2)

Lyckas med bedriften att vara ett partyspel som är svårt att sätta sig in i. Dessutom behöver man ha en mindre djungel till olika handkontroller för att få ut det mesta. /Level 7

Sajtstatistik

Mest sökta filmer
1. Stories we tell
2. Jakten
3. Paradis: Kärlek
4. Känn ingen sorg
5. Beasts of the southern wild

Mest sökta skivor
1. Håkan Hellström: Det kommer aldrig va över för mig
2. Daft Punk: Random access memories
3. Lars Winnerbäck: Hosianna
4. Ghost: Infestissumam
5. Matthew E. White: Big inner

Mest sökta spel
1. Grand Theft Auto V
2. The last of us
3. Bioshock: Infinite
4. Mass Effect 3
5. Ni No Kuni: Wrath of the white witch

Besök per populärkulturtyp
1. Filmer: 61%
2. Skivor: 33%
3. Spel: 4%
4. Appar: 2%

Trafikökning:
+53% unika besökare

Mest besökta sida:
Årets bästa filmer

Standard
Skivor

Pophistoriens bästa låtar – Teenager (1996)

Vintern, 1996. Jag bodde i ett fuktigt studentrum på 12,4 kvadratmeter i Viktor Rydbergs studenthem, ett stenkast från Chalmers där jag pluggade. Ena väggen var helt tapetserad med alla indieaffischer jag kunde komma över. Dinosaur Jr, Paul Weller, Hardy Nilsson, Whipped Cream, Breeders, Green, Smashing Pumpkins, Popsicle, Lush, Pinko Pinko, Brainpool. Och The Drowners.

En dag i veckan sände jag radioprogrammet Monchichi på Göteborgs studentradio, tillsammans med ett par kompisar. Det var ett oförargligt program med ringa-in-tävlingar, lite artistintervjuer och konsertrecensioner, men mest en ursäkt för att få spela den grymma musik som producerades mellan 1994 och 1996. En egokick utan dess like.

En vinterkväll då den sedvanliga pizzan hämtats från Pizzeria Peperoni hörde jag de första tonerna av Teenager från det gemensamma kökets radio. På P3. Det kändes som att världen stannade en stund bland långsamt fallande snöflingor, den feta doften av hawaiipizza och lärarstudenternas bakgrundssorl. P3 spelade alltså en låt av ett okänt band som vi pushat för i veckor på studentradion.

I don’t know if i can be
what you expected me to be
need some time by myself today
I don’t wanna help you out
I just wanna stay up late
you can’t tell me what to do anyway

I’m caught between two worlds
don’t know which way to turn
all this teenage angst that got me
Caught between two worlds
don’t know which way to turn
all this teenage angst that got me down

Don’t know if I’m ready yet
There’s so much I haven’t done
so many friends I haven’t seen in a while
I can’t think of better things
to do on nights like this
but maybe I’ll come ‘round some day

I’m caught between two worlds
don’t know which way to turn
all this teenage angst that got me
Caught between two worlds
don’t know which way to turn
all this teenage angst that got me down

We belong to a new generation
Our values are different than yours
we won’t let our minds be corrupted
we just want some fun

I’m caught between two worlds
don’t know which way to turn
all this teenage angst that got me
caught between two worlds
don’t know which way to turn
all this teenage angst that got me down

Drowners var ett indieband från Skellefteå som fick kontrakt med A West Side Fabrication. De fick inget större break i Sverige och provade även vingarna i nordamerika något år. Teenager fanns med på den första skivan men släpptes i en annan version med stråkar som debutsingel. En fantastisk melodi, en perfekt lidelsefull sånginsats av Magnus Vikström och ett tema som skulle passa till vilken amerikansk collegefilm som helst.

Standard
Skivor

The Knife släpper nytt remixalbum

Vi har nåtts av uppgifter om att The Knife kommer att släppa ett remixalbum av hyllade Shaking The Habitual inom kort. Syskonen Dreijer slår återigen musikvärlden med häpnad när de nu släpper en ny skiva bara sex veckor efter STH.

The Knife - Shaking The Tajopaj

En källa med god insyn i produktionen rapporterar att skivan kommer att vara en remix av låtarna på Shaking The Habitual. Titeln kommer från den franska idéhistoriken Andres Svencault som under 50-talet hade stor påverkan på hur vi idag ser på normaliseringsprocesser och konstruktivism.

”Detta är en mer politisk och ideologisk skiva än tidigare” säger vår källa till bloggen och menar att skivan är ”en konstnärlig bedrift utan dess like”, ”en virvel av helvetisk kontrapunkt” och ”musik som ingen annan hade kunnat göra”.

Vi har också varit i kontakt med några av Sveriges ledande popskribenter, som ännu inte hört skivan, och de menar att den är ”en konstnärlig bedrift utan dess like”, ”en virvel av helvetisk kontrapunkt” och ”musik som ingen annan hade kunnat göra”.

Skivan kommer att släppas på kvadrupelvinyl där den sista skivan enbart består av en 44 minuters lång remix av Old Dreams Waiting To Be Realized, ”med ett budskap som verkligen behövs”, enligt vår källa. Kvadrupelvinylen kommer endast att säljas på Hold On Records i Borås, i begränsad upplaga.

Vi har också nåtts av uppgifter som gör att besvikna The Knife-fans kan andas ut. Anders Nunstedt på Expressen skall ha lovat att dela ut fem getingar då han under senaste medlemsmötet med Publicistklubben blivit hotad med uteslutning då han i sin recension av STH ”inte följt svenska musikjournalisters code of conduct” samt ”saboterat The Knifes möjligheter att få statens musikexportpris”.

Alla recensioner rapporteras vara färdigskrivna och beräknas publiceras vilken dag som helst efter Pitchforks recension.

Standard
Skivor

The Knife kunde släppt en skiva om tacopajer och ändå fått högsta betyg

Tänk dig följande. Rockbandet Takida gör ett längre uppehåll för att efter sex år släppa en hundra minuter lång skiva (på trippelvinyl) med knappt hörbar sång och monotona, upprepande riff. Längsta låten är 19 minuter och tre sekunder och är helt instrumental.

Vid releasen skriver recensenterna:

  • ”En konstnärlig bedrift utan dess like.”
  • ”Ett perfekt album, och dess budskap behövs verkligen.”
  • ”En virvel av helvetisk kontrapunkt.”
  • ”Så vackert i all sin fulhet.”
  • ”Den mest skakande musik du kan höra just nu.”

Nähä, inte det? Men för ett band är det här verklighet. Oavsett vad de släpper för något kan de lugnt räkna med full pott hos de mest inflytelserika popskribenterna i Sverige. Om de hade släppt en skiva om olika tacopajsrecept hade de likväl fått fem fyrar i Göteborgsposten.

Nej, det är inte The Knife det är fel på, snarare den sorts följa-efter-mentalitet som finns hos recensenterna. Detta gäller framför allt svenska artister som det skrivs mycket om borta hos Pitchfork, och det finns liknande tendenser bland filmjournalister där Hollywoodproduktioner med svenska skådespelare får en betygsstjärna mer än vad de är värda (Sherlock Holmes 2, Prometheus).

Gemensamt för alla högstabetygrecensioner av Shaking the Habitual är att de menar att skivan ”kräver mycket av lyssnaren”, att den är ”innovativ” och ”före sin tid”. Nästan ingen kan beskriva vad som är bra med skivan utan ägnar textmassan åt en metautsvävningar om deras fanbase, långa uppehåll och mystikbyggande.

På kritiker.se har sex recensenter gett skivan högsta betyg. Så här motiverar de det:

  • DI Weekend: ”Låter som någonting man aldrig hört förut.”
  • Digital Life: ”Det skär i öronen, skär och värker.”
  • Gaffa: ”Storleken på Karins och Olofs mod är enormt.”
  • Ge hit musiken: ”Ett överväldigande heligt skrän” samt ”oändlig återspelbarhet”.
  • Göteborgs-Posten: ”Kompromisslöst och egenartat.”
  • Helsingborgs dagblad: ”Musik som ingen annan hade kunnat göra.”

Det är de motiveringar till full pott jag hittat bland alla formuleringar om Michel Foucault, Liv Söderquist Strömquist, äldre The Knife-skivor och genregissningar. Håll med om att det är lite torftigt motiverat när man delar ut högsta poäng.

Så Takida, ta en paus. Gör någonting riktigt modigt, kompromisslöst och egenartat. Ett heligt skrän som skär i öronen. Det kommer garanterat (inte) ge er full pott om sex år.

Nedan kan du lyssna på Old Dreams Waiting To Be Realized. Lyssna koncentrerat efter ”budskapet som verkligen behövs”. Om du inte förstår så trösta dig med att de är före sin tid medan du, i bästa fall, ligger i fas.

Men jag tror den handlar om tacopaj.

Uppdatering: Vi har fått uppgifter om att The Knife kommer att släppa ett nytt remixalbum av Shaking the Habitual. Läs mer här.

Standard
Skivor

Suede – en gång var de världens bästa band

Vissa musikgenrer går det inte att åldras värdigt i. Popmusik är en sådan. Hela grejen med popmusik är att sammanfatta ungdom, lidelse, smärta och sex på tre minuter, och den förmågan avtar så fort du släppt din debutskiva. Vill du ha en längre karriär, satsa på flanellskjorta och pedal steel. Där kan du åldras i takt med dina fans.

Att Anderson inte längre sjunger om droger och bensindoft är som om Springsteen skulle rösta på republikanerna och sluta köra bil. Smålandsposten

Suede släpper i dagarna en ny skiva och även om man vill att det ska låta så där fantastiskt som det lät på singelsläppen 92/93 så vet man innerst inne att det aldrig kommer att ske. Samma inställning borde artistbokarna till sommarens festivaler ha.

Way Out West har de senaste åren bokat artister som Blur, Pulp, Afghan Whigs och Paul Weller. Oasis i Saharatältet på Hultsfred 1994, den andra spelningen utanför Storbritannien, var helt fantastiskt för att den var där och då, någonting som en spelning med Blur och Pulp aldrig kan bli 2012. Istället tar de budgetpengar från the next big thing från något litet nedlagt gruvsamhälle norr om Manchester eller en bruksort i Dalsland.

Så lova, inget Suede till Way Out West 2013.

Med det sagt, en gång i tiden var Suede världens bästa popband. The Drowners, Metal Mickey, Animale Nitrate, So Young, The Wild Ones, Beautiful Ones, Saturday Night. Hur många popband slår den singellinupen producerad under fyra år?

So Young

The Wild Ones

Saturday Night

Standard
Skivor

Fredagslåtar

Dags att ta helg efter en vecka med mycket jobb och en förkylning som äntligen börjar ge med sig. Förhoppningsvis blir det en MTB-tur och några glas Amarone APA-/stout-incheckningar på Untappd innan helgen är över.

Men nu är det fredag. Och för att komma i helgmode krävs rätt soundtrack. Vi kör på de här:

Okej då:

Standard