I dagarna släpper Karlstadbandet Swedish Polarbears sin debutskiva, en skiva som tangerar soundet på Teenage Fanclubs Grand Prix från 1995. Och förra veckan släppte Eggstone en ny singel, det första livstecknet på 19 år. Och det låter som det lät då. Är 90-talsindien på väg tillbaka?
Historik
Svensk 90-talsindie var huvudsakligen gitarrbaserade, engelskspråkiga popband på bolagen A Westside Fabrication och Soap Records, omskrivna av Terry Ericsson i tidskriften Pop och med skivomslag formgivna av Lars Sundh. När en del band fick framgångar i Storbritannien fick fenomenet namnet Swindie.
Pionjärer var Jönköpings-/Göteborgsbandet Easy med sitt album Magic Seed och låten Cloud chamber, en låt som fanns med på indiefilmen Gas Food Lodgings (1992) soundtrack tillsammans med storheter som J Mascis, Nick Cave och Victoria Williams. Hemma i Sverige var dock framgången begränsad.
Skivan som kom att definiera svensk indie för flera år släpptes i november 1992 och var förstås Lacquer av Piteåbandet Popsicle. Det lät som en poppigare version av My Bloody Valentine korsat med Ride, och det lät fantastiskt. Det mediala intresset ökade när bandet önskade livet ur Arvingarna på Grammisgalan året därefter, samtidigt som flera nya band redan börjat släppa sina debuter.
Som Wannadies (Skellefteå), Eggstone (Lomma), Cardigans (Jönköping), This Perfect Day (Skellefteå), Bear Quartet (Luleå), Mufflon 5 (Göteborg), Puffin (Umeå), Cloudberry Jam (Linköping), Green (Lund), Brainpool (Lund), Pinko Pinko (Göteborg), Hardy Nilsson/Tommy 16 (Skellefteå), Honey Is Cool (Göteborg), Broder Daniel (Göteborg) och så vidare. Det enda man kan säga är att indiescenen i Stockholm var ytterst begränsad.
Tidskriften Pop
Katalysatorn var tidskriften Pops recensioner och Terry Ericssons demosida i samma tidskrift. Även studentradiostationer spelade en viss roll för att släppa fram osignade band. För några år sedan publicerade en okänd person samtliga Pop-recensioner på bloggen Pop vi minns, recensioner som nu finns indexerade på Kritiker.se.
Jag har också lagt åtskilliga timmar på att indexera Nöjesguidens recensioner från 1994 och framåt samt Aftonbladet Puls recensioner från 1995-1998. Med bläddrafunktionen kan du lätt leta upp ett stycke popkulturhistoria, som Per Bjurmans sågning av Pulps klassiker Different Class:
Different Class bekräftar en tes jag drivit ända sedan i våras. Pulp är det den samtida britpop-scenens mest överskattade band.
Eller Nöjesguidens hyllning av usla Oasis-albumet Be Here Now:
Detta är absolut Oasis bästa platta hittills och det är helt klart en av de allra bästa jag har hört i hela mitt liv.
Eller Kjell Häglunds sågning av This Perfect Days Don’t Smile:
This Perfect Day gör inga anspråk på att spela i världsrockens elitserie. Men som rockens svar på Crif i division I norra ligger de numera på kvalplats neråt i seriesystemet. Klarar de inte tillvaron som halvproffs i Japan är det risk för långväga resor till bortamatcher mot Mercury Motors nästa säsong.
Femton essentiella album av svenska 90-talsindieband
- Eggstone: Eggstone in San Diego (1992)
- Popsicle: Lacquer (1992)
- Wannadies: Aquanautic (1992)
- Whipped Cream: Tune in the century (1992)
- Bear Quartet: Cosy den (1993)
- Happydeadmen: Game, set, match (1993)
- Hardy Nilsson: Är det värt det? (1993)
- This Perfect Day: This Perfect Day (1993)
- Brainpool: Soda (1994)
- Cardigans: Emmerdale (1994)
- Easy: Sun Years (1994)
- Bear Quartet: Everybody Else (1995)
- Broder Daniel: Saturday Night Engine (1995)
- Mufflon 5: All In Flames (1996)
- Speaker: Well! Come Closer (1996)
Spellista!
Och när du nu tagit dig hela vägen hit bjuder jag på en spellista med den grymmaste swindien.