Filmer, Skivor

Är kvinnliga artister diskriminerade av svenska kritiker?

I veckan uppmärksammade @tobiasnorstrom att First Aid Kits senaste skiva var den första skivan av kvinnliga artister sedan M.I.A:s Kala (2007) att få högsta betyg av Aftonbladet. Det lät orimligt. Är kvinnliga artister diskriminerade av svenska kritiker?

Med denna utgångspunkt började jag undersöka hur betygsättningen såg ut för kvinnliga artister och regissörer. Jag var övertygad om att en viss diskriminering fanns, men slutsatsen skulle bli en helt annan.

Betyg för kvinnliga musikartister

Jag har gått igenom de högsta betygen som de största svenska tidningarna satt i sina albumrecensioner. Så här ser fördelningen ut när det gäller manliga och kvinnliga artister samt band som består av båda könen.

Skivrec-per-kön

Dagens Nyheters recensenter är mest generösa med att ge högsta poäng till kvinnliga artister, närmare 25%. I botten hittar vi Metro och Sydsvenskan som endast ger var tionde fullpottare till en kvinna.

Betyder detta då att kvinnor får lägre betyg än män? Ja, fast ytterst marginellt. Tittar vi på utbudet av skivor av manliga respektive kvinnliga artister ser det ut så här:

Skivrec-per-kön-utbud

23% av skivorna som släpps i Sverige görs av kvinnor och 18% av de högsta betygen går till dem. För att få en helt jämlik fördelning skulle andelen högstabetyg till män gå ner med 5% och istället läggas på kvinnliga artister.

Betyg för filmregissörer

För filmregissörer ser fördelningen ut så här:

Filmrec-per-kön

Här hamnar Metro i topp med 24% högstabetyg till kvinnor medan Sydsvenskan återigen ligger i botten med ynka 7%.

Totalt följer fördelningen av betyg per kön nästan exakt könsfördelningen av regissörer för de filmer som går upp på svenska biografer:

Filmrec-per-kön-utbud

Så vad kan man dra för slutsatser av det här? Diskrimineringen är liten när det gäller skivrecensioner samt obefintlig när det gäller regissörer. Däremot är det häpnadsväckande hur stor den manliga dominansen är i dessa branscher.

Enligt SCB är yrkena med mest ojämn könsfördelning barnmorskor (99,7% kvinnor), tandsköterskor (99,6% kvinnor) och golvläggare (99,4% män). Jämnast fördelning är det mellan läkare, arkitekter och marknadsförare (49-51% kvinnor/män). Musikbranschen hamnar i paritet med it-branschen och vaktmästare medan filmregissörer har samma könsfördelning som busschaufförer och civilingenjörer i maskinteknik.

Standard
Filmer

Filmhistoriens bästa filmtitlar

Vet du vad Die Hard 3 hette på danska?

Inte det?

Die Hard: Mega Hard.

Det är så cool att man baxnar. Mega Hard.

Det är förstås lätt att göra sig rolig över actionfilmtitlar, men jag är mer irriterad över alla dessa franska småputtriga dramakomedier som de svenska filmtitelsättarna bara måste trycka in en fransk landsdel i. Som Provence, Normandie, Montmartre, Bretagne, Antibes (jag vet, den är svensk). Och så vidare. För mig är detta numera en markör på en film som jag absolut inte kommer att se.

Men vilka filmtitlar är coolast, vackrast och fyndigast? Min lista:

10. The cook, the thief, his wife & her lover (Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare, 1990)
Bara Greenaway som kan komma upp med sådana här titlar. Bara.

9. The loneliness of the long distance runner (Långdistanslöparen, 1962)
Gillar att fokus flyttas från långdistanslöparen till hans ensamhet. Tyvärr inte i svenska översättningen.

8. Kauas pilvet karkaavat (Moln på drift, 1996)
Outcasts i Finland som inte är outcasts. Utan moln på drift.

7. Brutti, sporchi e cattivi (Fula, skitiga, elaka, 1976)
Bara jag hör titeln ser jag den där buren framför mig.

6. Angst essen Seele auf (Rädsla urholkar själen, 1974)
En auteurtitel värdig en auteur.

5. Hiroshima, mon amour (Hiroshima, min älskade, 1959)
Enkelt. Kort. Men känslosamt. Ännu bättre när du sett filmen.

4. Le charme discret de la bourgeoisie (Borgarklassens diskreta charm, 1972)
Fantastisk film, fantastisk titel.

3. There will be blood (2007)
Apokalyptisk titel som passar dramaturgi och filmens längd perfekt. En titel som är bättre än vilken trailer som helst.

2. Cloudy, with a chance of meatballs (Det regnar köttbullar, 2009)
Trist på svenska, men finurligt kul på engelska. Bra film också.

1. De battre mon coeur s’est arrêté (Mitt hjärtas förlorade slag, 2005)
Otroligt platt på engelske (The beat that my heart skipped) men fantastiskt poetiskt på franska och svenska. Och inte ens den svenska distributören vågade döpa om den till Mitt hjärtas förlorade slag i Provence.

Dåliga titlar:

1. Dr Strangelove: Or bla bla bla studentspex.
2. Eternal sunshine of the spotless dåliga Christopher Nolan-vibbar.

Standard
Filmer

Tiden från biopremiär till dvdpremiär allt kortare

På sju år har tiden från biopremiär till dvdpremiär minskat med nästan en månad, till knappt fem månader. Men minskingen ser ut att ha avstannat 2012.

I ett tidigare blogginlägg gick vi igenom de olika betalfönstren som filmbolagen använder sig av, dvs tidsfönstren när en film går på bio, går att köpa som dvd/blu-ray, går att hyra digitalt och så vidare.

Till följd av den möjlighet till piratkopiering som funnits de senaste åren kan man tro att filmbolagen försökt korta ner tiden från biopremiär till att man som konsument skall kunna få tillgång till filmen i vardagsrummet. Så har också skett.

2005 tog det i genomsnitt fem månader och 14 dagar för en film att nå dvdbutikens köphyllor, 2012 är den siffran fyra månader och 21 dagar, en minskning med 23 dagar. 2011 var dock siffran ännu lägre så minskningen ser ut att ha avtagit.

Vilka filmer är det då som snabbast kommer ut på dvd? Den typiska filmen som snabbast kommer in i vardagsrummet är en actionrulle som har biopremiär i maj och som fått ett medelbetyg mellan 2,5 och 3. Längst tid tar det för dokumentärer som fått betyg över 4,0.

Det släpps flest dvd:er i september och minst antal i december. Något överraskande kanske men det beror på att nästan ingenting släpps efter den 20:e december.

Exempel på filmer som tagit väldigt lång tid på sig från bio till dvd är:

Standard