Förra veckan publicerade jag en artikel om hur kritiker på de svenska nöjesredaktionerna betygsätter skivor. Nedan finns samma information, fast för filmer. Och ja, Plaza Kvinna sätter inte samma betyg på chick flicks som Dagens Nyheter.

Det härliga med att skriva blogginlägg som glad amatör är att man aldrig vet hur många som läser dem. Nu följs den här bloggen av en hel del branschfolk och nöjesjournalister vilket resulterar i några rewrites varje år, och i bland till och med inslag i Aktuellt. Oftast kan man komma undan med vad som helst, men en lyckosam retweet från exempelvis @jangradvall eller @ametistametist kan leda till att man får ett gäng doktorander i numerisk analys som läsare. Då är det inte tyckande som är avgörande.

Förra inlägget fick doktorandkritik för att det inte gick att jämföra medelbetyg av en journalist med nöjesredaktioner av olika storlek. Jag kan hålla med om att det inte håller i en publicerad artikel. Så till alla doktorander där ute:

[Start på meddelande] Dessa inlägg är mest till för att underhålla [Slut på meddelande].

Återgå till Fouriertransformerna.

Så här ser korrelationen mellan en nöjesredaktions betyg på filmer och medelbetyget ut. 1,0 är ekakt korrelation, 0,0 är helt olika. Klicka för större diagram.

Som total population har de 1 000 senaste filmerna som gått upp på svenska biografer valts.

Metros korta recensioner är det som är mest generiska, medan Aftonbladet och Kommunalarbetaren har en större benägenhet att sticka ut när det gäller betygsättningen.

Jag har också tagit med Plaza Kvinna då jag misstänker att deras överbetyg på romantiska komedier med Hugh Grant och Martin Stenmarck skiljer sig från mängden. Det gör de.

Har även med Toppraffel som kanske inte har den journalistiska kvalitet som många andra redaktioner har. Men som en enfant terrible vid sidan av kritikerankdammen är det ibland uppfriskande läsning. Och betygsättning.

Vilka filmer är det då som kritikerna är helt ense om? Långa barnsagor om håriga tår? Nej. Fast & Furious? Nej. Mellanmjölksfilmer? Ja.

Så här spännande ser betygen för Hallam Foe (nån som kommer ihåg den?) ut:

Vattendelaren nummer ett är The Fountain av Amaronefilmernas chefsamarone Darren Aronofsky.

Mytologi, vidskepelse, andra Mosebok, buddhism, taoism, new age, science fiction, fantasy och romantik, you name it, samlas kring ett gemensamt tema om livets och dödens hemlighet, blandas i en sinnesrubbat rörig tidsstruktur och bildar ett lika pretentiöst som oavsiktligt löjligt, pseudoexistentiellt dravel, som i sin tur uppställer ett stort mysterium: hur kan ett sånt oljetankerlass visuell extravagans alstra en sån obarmhärtig leda hos åskådaren? /Sydsvenskan

The Fountain är lika mycket konst som film, men hänfaller aldrig åt lättglömda pretentioner. Tvärtom. Långt efter att ljusets släckts tänker man fortfarande på filmens storslagna poetik. Aronofsky har just nått en position på de stora regissörernas svårnavigerade stjärnkarta. /Moviezine

Så kan det gå.