Sajten, Skivor

Idiotiskt kameraförbud på Way Out West

Det här inlägget skulle kunna vara en hyllning till musikfesten Way Out West och de grymma artisterna som spelar där. Det skulle kunna vara obetald reklam och goodwill för en festival som vill se sig som progressiv och framåtskridande. Men det är det inte. På grund av dess stockkonservativa kameraförbud.

Kl 14.18 i går löste jag in mitt fredagspass till Way Out West á 840:-. Som ett par tidigare år hade jag med mig min kamera för att ta privata bilder att publicera på sociala medier och eventuellt på Flickr under Creative Commons-licens.

Kl 14.25 blev jag stoppad i den glesa inpasseringskontrollen med hänvisning till att min kamera hade ett objektiv med större brännvidd än 55 mm. Jag blev hänvisad till effektförvaringen utanför området.

Kl 14.27 hade mitt biljettpris stigit till 890:- och på en direkt fråga till effektförvaringen om vilken försäkring som täckte min kamera och mitt objektiv á 14 000:- fick jag svaret ”ditt kvitto är din försäkring”. Ett kvitto med texten ”1 st jacka”.

Kvitto

Förklaringen jag fick till kameraförbudet var att ”det var för artisternas skull”. Men detta kan inte komma som en överraskning för festivalledningen – det går att ställa krav på sina leverantörer. Man har uppenbarligen varit framgångsrik med kravställande när det gäller matleverantörer då alla serverar vegetarisk mat.

Jag kan garantera att det finns ett stort antal hungriga, intressanta och mindre etablerade artister som skulle göra vad som helst för att synas på Way Out West och exponeras så mycket det bara går för, och av, sina fans. Men dessa blir svåra att boka eftersom lineupen innehåller dinosauriedinosauriebokningar som Motörhead, indierockdinosauriebokningar som The National (för tredje gången, gääääsp) och Sommarkryssetbokningar som Oskar Linnros.

Man kan ju också tycka att en av Sveriges största musikfestivaler är fel scen att uppträda på om man inte vill hamna på bild eller synas. Då kanske man bör spela på Potatisfestivalen i Alingsås, eller inte alls.

Förbudet är också inkonsekvent ur ett rent fototekniskt perspektiv, även om jag förstår att man vill göra det lätt för sig. En fullformatskamera med 55 mm brännvidd blir rejält diskriminerad jämfört med en förstagångsförälderskamera med APS-C-sensor. Likaså kan en mobil som Nokia Lumia 1020 med en brännvidd på 26 mm men med 43 megapixelssensor ta rejält mycket mer detaljerade bilder än säg en ny fullformatskamera som Sony A7s (inga andra jämförelser i övrigt).

Informationen om denna regel har också varit under all kritik. Jag har följt Way Out West i samtliga sociala medier sedan starten och aldrig någonsin hört talas om detta förbud. Visst, det finns en text om det gömd bland övrig information på hemsidan men de är knappast på det sättet som information sprids mest effektivt till dagens festivalbesökare.

Så några tips till festivalledningen inför 2015.

  • Boka inte band som ställer krav på specifik kamerautrustning. Om Roskilde, med tre gånger så många artister, klarar av det så skall ni nog också fixa det. Hellre mindre etablerade band utan fotoförbudskrav än dinosaurier med.
  • Om ni ändå skall ha kvar de här reglerna, informera om dem ordentligt. Vi vet redan nu att The National kommer att spela nästa år så ta ett av de peppinläggen och ägna det istället åt relevant information som att endast kompakt- och förstagångsförälderskameror är tillåtna på Sveriges mest progressiva musikfestival.

Avslutningsvis några foton från Way Out West 2012. Jag vill varna känsliga läsare att dessa kort sannolikt kommer att förstöra, eller redan har förstört, dessa artisters karriärer.

Blur

Blur, facit: Ingen ny skiva enligt Damon Albarn. Kan bero på att låttexterna inte blev färdigskrivna i Hongkong 2012, då musiken spelades in. Eller på att fans tog foton på bandet under Way Out West 2012.

First Aid KitFirst Aid Kit, facit: Tredje skivan totalsågad av tv-kritikern Kjell Häglund, som också ifrågasatte hela det svenska musikkritikeretablissemanget. Kan bero på att tredje skivan är melodimässigt svagare än de två första. Eller på att fans tog foton på bandet under Way Out West 2012.

Afghan WhigsAfghan Whigs, facit: Nya skivan Do to the beast fick hyfsade recensioner men har hittills inte sålt lika bra som föregångaren 1965 från 1998. Kan bero på att musikkonsumtionsmönstret förändrats de senaste 16 åren. Eller på att fans tog foton på bandet under Way Out West 2012.

Vakna Way Out West, det är 2014 nu.

Standard
Skivor

Suede – en gång var de världens bästa band

Vissa musikgenrer går det inte att åldras värdigt i. Popmusik är en sådan. Hela grejen med popmusik är att sammanfatta ungdom, lidelse, smärta och sex på tre minuter, och den förmågan avtar så fort du släppt din debutskiva. Vill du ha en längre karriär, satsa på flanellskjorta och pedal steel. Där kan du åldras i takt med dina fans.

Att Anderson inte längre sjunger om droger och bensindoft är som om Springsteen skulle rösta på republikanerna och sluta köra bil. Smålandsposten

Suede släpper i dagarna en ny skiva och även om man vill att det ska låta så där fantastiskt som det lät på singelsläppen 92/93 så vet man innerst inne att det aldrig kommer att ske. Samma inställning borde artistbokarna till sommarens festivaler ha.

Way Out West har de senaste åren bokat artister som Blur, Pulp, Afghan Whigs och Paul Weller. Oasis i Saharatältet på Hultsfred 1994, den andra spelningen utanför Storbritannien, var helt fantastiskt för att den var där och då, någonting som en spelning med Blur och Pulp aldrig kan bli 2012. Istället tar de budgetpengar från the next big thing från något litet nedlagt gruvsamhälle norr om Manchester eller en bruksort i Dalsland.

Så lova, inget Suede till Way Out West 2013.

Med det sagt, en gång i tiden var Suede världens bästa popband. The Drowners, Metal Mickey, Animale Nitrate, So Young, The Wild Ones, Beautiful Ones, Saturday Night. Hur många popband slår den singellinupen producerad under fyra år?

So Young

The Wild Ones

Saturday Night

Standard
Skivor, Spotify

Best Coast på Spotify (och Way out West!)

Ett av mina personliga favoritband, Best Coast, har precis släppt sin andra skivaSpotify. Endast en recension så här långt, en modest trea av Gaffa.

Best Coast är, vilket man hör på bandnamnet, från västkusten. Men inte från Sveriges musikepicentrum utan från Los Angeles, CA. Bandet tillämpar den grymma kombon lo-fi, garage rock och surfpop, kan det bli bättre?

Singeln Boyfriend (video nedan) från debutskivan rankar jag som en av de fyra-fem bästa låtarna som släppts på 2010-talet, men Crazy for you led annars av att den var ojämn. Skall bli spännande att se hur de lyckats nu.

Standard