Prenumerera på inlägg

The Knife kunde släppt en skiva om tacopajer och ändå fått högsta betyg


Tänk dig följande. Rockbandet Takida gör ett längre uppehåll för att efter sex år släppa en hundra minuter lång skiva (på trippelvinyl) med knappt hörbar sång och monotona, upprepande riff. Längsta låten är 19 minuter och tre sekunder och är helt instrumental.

Vid releasen skriver recensenterna:

  • “En konstnärlig bedrift utan dess like.”
  • “Ett perfekt album, och dess budskap behövs verkligen.”
  • “En virvel av helvetisk kontrapunkt.”
  • “Så vackert i all sin fulhet.”
  • “Den mest skakande musik du kan höra just nu.”

Nähä, inte det? Men för ett band är det här verklighet. Oavsett vad de släpper för något kan de lugnt räkna med full pott hos de mest inflytelserika popskribenterna i Sverige. Om de hade släppt en skiva om olika tacopajsrecept hade de likväl fått fem fyrar i Göteborgsposten.

Nej, det är inte The Knife det är fel på, snarare den sorts följa-efter-mentalitet som finns hos recensenterna. Detta gäller framför allt svenska artister som det skrivs mycket om borta hos Pitchfork, och det finns liknande tendenser bland filmjournalister där Hollywoodproduktioner med svenska skådespelare får en betygsstjärna mer än vad de är värda (Sherlock Holmes 2, Prometheus).

Gemensamt för alla högstabetygrecensioner av Shaking the Habitual är att de menar att skivan “kräver mycket av lyssnaren”, att den är “innovativ” och “före sin tid”. Nästan ingen kan beskriva vad som är bra med skivan utan ägnar textmassan åt en metautsvävningar om deras fanbase, långa uppehåll och mystikbyggande.

På kritiker.se har sex recensenter gett skivan högsta betyg. Så här motiverar de det:

  • DI Weekend: “Låter som någonting man aldrig hört förut.”
  • Digital Life: “Det skär i öronen, skär och värker.”
  • Gaffa: “Storleken på Karins och Olofs mod är enormt.”
  • Ge hit musiken: “Ett överväldigande heligt skrän” samt “oändlig återspelbarhet”.
  • Göteborgs-Posten: “Kompromisslöst och egenartat.”
  • Helsingborgs dagblad: “Musik som ingen annan hade kunnat göra.”

Det är de motiveringar till full pott jag hittat bland alla formuleringar om Michel Foucault, Liv Söderquist Strömquist, äldre The Knife-skivor och genregissningar. Håll med om att det är lite torftigt motiverat när man delar ut högsta poäng.

Så Takida, ta en paus. Gör någonting riktigt modigt, kompromisslöst och egenartat. Ett heligt skrän som skär i öronen. Det kommer garanterat (inte) ge er full pott om sex år.

Nedan kan du lyssna på Old Dreams Waiting To Be Realized. Lyssna koncentrerat efter “budskapet som verkligen behövs”. Om du inte förstår så trösta dig med att de är före sin tid medan du, i bästa fall, ligger i fas.

Men jag tror den handlar om tacopaj.

Uppdatering: Vi har fått uppgifter om att The Knife kommer att släppa ett nytt remixalbum av Shaking the Habitual. Läs mer här.

  • micke

    Vi är flockdjur. En flock heter popskribenterna

  • WellWellNudgeNudge

    Detta är så musik-Sverige i ett nötskal. Man avgudar sin gudar, för om man inte tillber dem tappar de sin kraft och försvinner. Ja, så funkar gudar. Massan ger kraft, och om massan består av kritker eller musikredaktörer är kraften desto starkare (jämför med präster inom valbar religion). Man är dessutom skitskraj för att ha “fel åsikt”. Man gör sitt absolut yttersta för att förstå vad som är poängen med musiken, och slutligen tror man sig hitta den och så återges det här med stort självförtroende (presentation is EVERYTHING!). Fanimej, hittar man inget bra håller man käften eller nickar med då nån annan “som fattat” förklarar allt.

    Men ingen har förstått nåt.

    Dessutom, om inte guden finns i Sverige så finns den definitivt i USA. Inget annat land kan ha musik som ska spelas på radio och festivaler i Sverige. Möjligen Storbritannien eller Australien då, men helst ska de vara från den anglosaxiska världen. Med en dåligt täckt överlägsenhet låter man ögonen snabbt browsa vidare över och förbi grannländer, Tyskland, Baltikum, Frankrike, italien osv. osv. för att fort åter fokusera på Musikens Förenta Stater längst borta i väst.

    Glöm aldrig den bajsnödiga känslan.

    • Martin Westerstrand Skans

      What he said.

  • Lars

    Åh! Tänk om man fick läsa en svensk recension som tycker precis tvärt emot Pitchfork! Helst som så att Pitchfork tycker nåt är skitbra och så skriver typ Gaffas recensent precis tvärtom. En eggande fantasi…uh, ah, mmmmmm. Det skulle vara gött!

    • Martin Westerstrand Skans

      Vad är det här “Pitchfork?” Måste kolla upp det. Verkar underhållande skitnödigt.

  • http://twitter.com/PontusBlume Pontus Blüme

    Du baserar din recension på premissen att Takida och The Knife är jämförbara. The Knife har alltid varit banbrytande i alla deras skivsläpp. Det är vad som befogat den storm av hyllning de alltid fått, plus att det är grym musik men det är självklart subjektivt.

    Hade syskonen Dreijer vid detta skivsläpp återupprepat vad de gjorde i Deep Cuts eller i Silent Shout hade de inte blivit hyllade.

    Takida kommer aldrig att släppa en banbrytande skiva. De har varken talang, fantasi eller intresse nog för att lyckas. De glider i kölvattnet på de post-grunge band som vid detta laget insett att den musiken de spelade antagligen var musikhistoriens smaklösaste och lagt av.

    Det finns en anledning till att Takida-fans har tribaler, trimmade bilar, stora biceps och att de konsumerar red bull besinningslöst.

    • http://kritiker.se/ Marcus Hansson

      Nu tycker jag att du är fördomsfull. Varför inte Takida göra “något som ingen annan gjort” om de får sex år på sig? Poängen med inlägget har dock inget att göra med vare sig The Knife eller Takida, utan berör den följa-pitchfork-mentalitet som finns bland svenska popskribenter. Jag tycker också det är besvärande att det är så få som kan motivera vad som är så bra med skivan när de delar ut högsta poäng. Om Takida eller The Knife gör bra eller dålig musik är irrelevant.

    • Martin Westerstrand Skans

      Om du försökte vara lite mindre trångsynt, öppnade ditt sinne avsevärt, släppte ditt Takida-hat (för en stackars minut bara, du får ALLDELES strax återgå till ditt default-mode) och försökte se förbi ordet/namnet “Takida” och faktiskt närma dig på vilket sätt själva idén försöker illustrera det uppenbart absurda, så inser du (förhoppningsvis) att texten inte handlar om Takida vs The Knife.

      Lycka till!

  • Jersey J

    Haha, det här albumet alltså. Recensenterna kan inte mena allvar? Dom måste leva tillsammans i någon liten bubbla om dom tror det här är vare sig före sin tid eller ens önskvärt att lyssna på.

  • Hej

    Haha, befriande läsning minst sagt! Tack. Men jag måste bara få säga att hon heter Liv Strömquist.

    • http://kritiker.se/ Marcus Hansson

      Tack, har ändrat.

  • http://twitter.com/AxelEdgren Axel Edgren

    Jag tyckte ända låtarna som höll 5/5-klass var Raging Lung och A Tooth for an Eye. Resten var inte tillräckligt medryckande, melodiskt eller som helhet.

    Hade resten av albumet varit lika bra som dem två låtarna kunde det varit ett av årtiondets bästa, dock.

  • Justsayin’

    Tycker man bör ha i åtanke att album av detta slag (banbrytande, genrebrytande, olyssningsbara: kalla det vad du vill) förr i tiden blev sågade för att sedan, ett antal år senare, bli hyllade. Jag tänker väl kanske främst på ett par Lou Reed-plattor och Dylans Blonde on Blonde. Möjligtvis garderar sig recensenterna för att i framtiden inte bli stämplade som “hen som sågade The Knifes pangplatta”.

    Personligen tycker jag inte recensenterna är helt ute och cyklar. Skulle heller inte ge det toppbetyg, men det är ju fan så mycket roligare att det släpps spektakulära album än att (exempelvis) Takida släpper ytterligare en skiva med svensk låtsasrock…

    • http://kritiker.se/ Marcus Hansson

      Håller med dig till viss del men känslan är att vi har ett gäng nervösa skribenter som skriver med autopiloten påkopplad. Baserat på textinnehållet kunde en handfull av dem ha skrivit sina recensioner utan att ens ha lyssnat på skivan. Ger man full pott bör man också kunna motivera det med mer än att det är “unikt” och “innovativt”. Det finns mycket konst som kan beskrivas med de adjektiven men som ändå håller låg kvalitet.

      • Justsayin’

        Jo, visst bör recensenterna kunna motivera sina höga betyg. Det har du helt rätt i. Och visst är det många som skriver på autopilot, samma sak gäller ju när vissa album sågas (läs: Takida). Men jag tror också man får räkna med den bristande kvaliteten hos några av dessa recensenter. För även om du och många andra här avskyr albumet och kallar det olyssningsbart så är jag säker på att många tycker det är just helt fantastiskt, däribland några av de recensenter som recenserat albumet.

  • http://twitter.com/peckadj Pecka

    Vad bra att du inte är bitter.

  • Pingback: ”[E]n skiva som skär i öronen” – En örfil åt den otåliga och oreflekterade musikkritiken |

  • Anton Wedding

    Det är mycket, mycket viktigt att kritisera musikkritiken men det måste göras på ett seriöst och reflekterande sätt. Blev så irriterad på den missriktade kritiken när jag läste detta att jag skrev ett tre sidor långt svar: http://mindremusik.com/2013/04/10/en-skiva-som-skar-i-oronen-en-orfil-at-den-otaliga-och-oreflekterade-musikkritiken/

    • http://kritiker.se/ Marcus Hansson

      Tänkte faktiskt på Björk när jag skrev det här, inte så allvarliga, inlägget. Var precis samma tendenser i mitten av 90-talet där alla svenska journalister följde Pop/Feber istället för Pitchfork och strösslade med högsta betyg åt vilken dynga som Björk än gav ut. Det tog väl sju-åtta år innan de insåg att det var ett luftslott. Man märker att det är en öm tå det här, helt klart.

      • Anton Wedding

        En öm tå då jag är intresserad av en konstruktiv diskussion om samtida popmusik, ja. Jag förstår att din artikel till viss del är skämtsam och det har jag ingenting emot. Men jag håller inte med om att inspiration från seriös och bra musikkritik skulle innebära att kritiker inte kan tänka själva. Däremot är det mycket synd att det inte finns flera inflytelserika musikkritik-tillhåll som kan diskutera, argumentera, analysera på ett sätt som får fler människor att intressera sig för ett reflektivt musiklyssnande.

        p.s. Tycker att kritiker.se är en mycket bra, ja nästan ovärderlig källa till texter om musik. Det är därför jag också bryr mig om att gå in i en diskussion som denna.

  • Pingback: En örfil åt det otåliga musiklyssnandet | Rymden - Litteratur och kultur

  • Pingback: Llama Lloyd – The Knife och tacopajen!

  • liza

    Jag förstår inte riktigt vad som recensenterna tycker är så innovativt/futuristiskt med denna skiva. Skivan är ju full av retro techno, synth, acid house och industrialljud. Finns ny musik där ute som låter hundra gånger mer modernt än “Shaking the Habitual”.

    Jag gillar The Knife, tycker de är ett av sveriges bästa band men STH förtjänar inte högsta betyg.

  • Pingback: Årsbokslut 2013 | Bloggen | Kritiker.seBloggen | Kritiker.se

  • Pingback: Svart på vitt, flockbeteende bland musikkritiker - Bloggen | Kritiker.se