Välj en sida

Tänk dig följande. Rockbandet Takida gör ett längre uppehåll för att efter sex år släppa en hundra minuter lång skiva (på trippelvinyl) med knappt hörbar sång och monotona, upprepande riff. Längsta låten är 19 minuter och tre sekunder och är helt instrumental.

Vid releasen skriver recensenterna:

  • ”En konstnärlig bedrift utan dess like.”
  • ”Ett perfekt album, och dess budskap behövs verkligen.”
  • ”En virvel av helvetisk kontrapunkt.”
  • ”Så vackert i all sin fulhet.”
  • ”Den mest skakande musik du kan höra just nu.”

Nähä, inte det? Men för ett band är det här verklighet. Oavsett vad de släpper för något kan de lugnt räkna med full pott hos de mest inflytelserika popskribenterna i Sverige. Om de hade släppt en skiva om olika tacopajsrecept hade de likväl fått fem fyrar i Göteborgsposten.

Nej, det är inte The Knife det är fel på, snarare den sorts följa-efter-mentalitet som finns hos recensenterna. Detta gäller framför allt svenska artister som det skrivs mycket om borta hos Pitchfork, och det finns liknande tendenser bland filmjournalister där Hollywoodproduktioner med svenska skådespelare får en betygsstjärna mer än vad de är värda (Sherlock Holmes 2, Prometheus).

Gemensamt för alla högstabetygrecensioner av Shaking the Habitual är att de menar att skivan ”kräver mycket av lyssnaren”, att den är ”innovativ” och ”före sin tid”. Nästan ingen kan beskriva vad som är bra med skivan utan ägnar textmassan åt en metautsvävningar om deras fanbase, långa uppehåll och mystikbyggande.

På kritiker.se har sex recensenter gett skivan högsta betyg. Så här motiverar de det:

  • DI Weekend: ”Låter som någonting man aldrig hört förut.”
  • Digital Life: ”Det skär i öronen, skär och värker.”
  • Gaffa: ”Storleken på Karins och Olofs mod är enormt.”
  • Ge hit musiken: ”Ett överväldigande heligt skrän” samt ”oändlig återspelbarhet”.
  • Göteborgs-Posten: ”Kompromisslöst och egenartat.”
  • Helsingborgs dagblad: ”Musik som ingen annan hade kunnat göra.”

Det är de motiveringar till full pott jag hittat bland alla formuleringar om Michel Foucault, Liv Söderquist Strömquist, äldre The Knife-skivor och genregissningar. Håll med om att det är lite torftigt motiverat när man delar ut högsta poäng.

Så Takida, ta en paus. Gör någonting riktigt modigt, kompromisslöst och egenartat. Ett heligt skrän som skär i öronen. Det kommer garanterat (inte) ge er full pott om sex år.

Nedan kan du lyssna på Old Dreams Waiting To Be Realized. Lyssna koncentrerat efter ”budskapet som verkligen behövs”. Om du inte förstår så trösta dig med att de är före sin tid medan du, i bästa fall, ligger i fas.

Men jag tror den handlar om tacopaj.

Uppdatering: Vi har fått uppgifter om att The Knife kommer att släppa ett nytt remixalbum av Shaking the Habitual. Läs mer här.