Skivor

Vi var ju så jävla indie, hur kunde vi hamna här bland 63 000 boråsare?

På lördag slår Håkan Hellström sannolikt publikrekordet på Ullevi, som för närvarande innehavs av Bruce Springsteen. Mitt Facebooksflöde fylls av peppningar och desperata inlägg från fans som saknar biljetter. Jag ryser en smula. Hur kunde vi hamna här?

Jag gillar Håkan Hellström. Jag gillar Håkan Hellströms skivor. Med undantag för den senaste.

Vi har mycket gemensamt. Vi är födda samma år, vi håller båda stenhårt på det vackraste av fotbollslag, jag spelade demos med dina band Honey is Cool och Broder Daniel i mitt program på Göteborgs studentradio långt innan ni blev kända. Vi bodde i samma studenthem i Gårda, jag köpte din första singel dagen den kom ut, jag såg dig på Kåren vintern 2000 och mina vänner sjöng Det är så jag säger det på mitt bröllop.

Så det skaver lite.

Jag har en tes att de flesta människor med någorlunda musikintresse slutar att aktivt lyssna på musik då de fyller 27. Det är oftast betingat av att man stadgar sig och inte längre behöver ha den där stenkollen för att droppa de rätta akterna på första dejten. Incitamentet att hitta ny musik, kläder och retrospektiver på Cinemateket är helt enkelt inte lika stort, det gradvisa förfallet har påbörjat och når sin kulmen den 7 juni 2014 på Ullevi.

Vi var ju så jävla indie, hur kunde vi hamna här bland 63 000 boråsare?

Ny musik är alltid bättre än gammal. Alla vi som jagat debutsinglar som The Drowners och For The Dead på Skivhugget vet att det är bara utför härifrån. Alla vi som inte köpte Be here now visste att det var dags att söka nytt. När Håkan Hellström spelar ett av sina album live på Way Out West är det självklart den ikoniska debutskivan som spelas. Allt annat skulle rubba populärmusiklagarna.

Varje investerad timme på att återigen lyssna på Ett kolikbarns bekännelser är också en timme som du istället kunde lagt på att upptäcka nya svenska artister, som Hurula, Farväl till ungdomen, Hökartorget och Det stora monstret.

Det finns ett eget ansvar i detta. Det funkar inte att ägna varje fredagskväll åt True Detective med en citra/amarillo-DIPA i ena handen och en iPad mini retina med äldre musikjournalisters Spotifyspellistor i den andra. Du måste leta själv. Du måste ha viljan. Annars hamnar du på Ullevi.

Den här stunden e i resten av mitt liv.
Och jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans.

Förhoppningsvis kan lördagens umgänge med 63 000 boråsare bli den smäll på käften som krävs för alla de som fortfarande har ett indiehjärta som glöder inne i bröstet. Förhoppningsvis ger sig Håkan ut på en akustisk klubbturné till vintern. Förhoppningsvis går GAIS upp i Allsvenskan.

För så här kan vi inte ha det.

Vi var ju så jävla indie.

(Foto av Ole Haug, CC BY-NC-ND 2.0)

Standard