Skivor

Vilka är de vanligaste albumtitlarna?

Kritiker.se har indexerat i princip alla skivor som det skrivits någonting om i svensk press de senaste tio åren. Därför vet vi vilka som är det mest fantasilösa albumtitlarna. Gissa själv. Här nedan presenteras svaret.

Vi kan börja med att sortera bort generiska namn på samlingsplattor (Greatest hits, Live, Demo, Legacy etc.), utgivningsserier (DJ-Kicks), temaskivor (Christmas), comebackskivor (Alive, Rebirth) och de trista artister som döper sina album sekventiellt (I, II, III etc.). Vad kommer efter det?

1. Home

21 artister har släppt skivor med den fantastiska titeln Home. Allt från hårdrock (Sylvan) till soulpop (Jennifer Brown och Simply Red), jazz (Goran Kajfes) och singer/songwriters som Josh Rouse. Spännande.

2. Shine

Drygt en artist per år tycker att skina är ett bra namn på ett album. Mest singer/songwriters.

3. Full circle

Elva artister har kommit på albumnamnet hel cirkel. Mest rockband.

4. Forever

För evigt fantasilöst. Finns inom alla genrer.

5. Blue

Simply Red igen! Inte illa.

6. Free

En lågoddsare, helt klart.

7. X

Typisk hårdrockstitel (Hämatom, Def Leppard, Baltimoore).

8. Aurora

Yes, du gissade rätt. Detta är jazzmusikernas favorittitel.

9. Lost

Ytterligare en ettordstitel.

10. Love

Jo då, denna fanns med också.

Om vi tittar på svenska titlar, vad hittar vi då? Direkta översättningar av titlarna ovan (Hel cirkel, någon?). Inte riktigt.

  1. På svenska
  2. Livet
  3. Vägen
  4. Vägen ut
  5. Spår
Standard
Lacquer
Sajten, Skivor

Svensk 90-talsindie – en introduktion

Lacquer

I dagarna släpper Karlstadbandet Swedish Polarbears sin debutskiva, en skiva som tangerar soundet på Teenage Fanclubs Grand Prix från 1995. Och förra veckan släppte Eggstone en ny singel, det första livstecknet på 19 år. Och det låter som det lät då. Är 90-talsindien på väg tillbaka?

Historik

Svensk 90-talsindie var huvudsakligen gitarrbaserade, engelskspråkiga popband på bolagen A Westside Fabrication och Soap Records, omskrivna av Terry Ericsson i tidskriften Pop och med skivomslag formgivna av Lars Sundh. När en del band fick framgångar i Storbritannien fick fenomenet namnet Swindie.

Pionjärer var Jönköpings-/Göteborgsbandet Easy med sitt album Magic Seed och låten Cloud chamber, en låt som fanns med på indiefilmen Gas Food Lodgings (1992) soundtrack tillsammans med storheter som J Mascis, Nick Cave och Victoria Williams. Hemma i Sverige var dock framgången begränsad.

Skivan som kom att definiera svensk indie för flera år släpptes i november 1992 och var förstås Lacquer av Piteåbandet Popsicle. Det lät som en poppigare version av My Bloody Valentine korsat med Ride, och det lät fantastiskt. Det mediala intresset ökade när bandet önskade livet ur Arvingarna på Grammisgalan året därefter, samtidigt som flera nya band redan börjat släppa sina debuter.

Som Wannadies (Skellefteå), Eggstone (Lomma), Cardigans (Jönköping), This Perfect Day (Skellefteå), Bear Quartet (Luleå), Mufflon 5 (Göteborg), Puffin (Umeå), Cloudberry Jam (Linköping), Green (Lund), Brainpool (Lund), Pinko Pinko (Göteborg), Hardy Nilsson/Tommy 16 (Skellefteå), Honey Is Cool (Göteborg), Broder Daniel (Göteborg) och så vidare. Det enda man kan säga är att indiescenen i Stockholm var ytterst begränsad.

Tidskriften Pop

Katalysatorn var tidskriften Pops recensioner och Terry Ericssons demosida i samma tidskrift. Även studentradiostationer spelade en viss roll för att släppa fram osignade band. För några år sedan publicerade en okänd person samtliga Pop-recensioner på bloggen Pop vi minns, recensioner som nu finns indexerade på Kritiker.se.

Pop

Jag har också lagt åtskilliga timmar på att indexera Nöjesguidens recensioner från 1994 och framåt samt Aftonbladet Puls recensioner från 1995-1998. Med bläddrafunktionen kan du lätt leta upp ett stycke popkulturhistoria, som Per Bjurmans sågning av Pulps klassiker Different Class:

Different Class bekräftar en tes jag drivit ända sedan i våras. Pulp är det den samtida britpop-scenens mest överskattade band.

Eller Nöjesguidens hyllning av usla Oasis-albumet Be Here Now:

Detta är absolut Oasis bästa platta hittills och det är helt klart en av de allra bästa jag har hört i hela mitt liv.

Eller Kjell Häglunds sågning av This Perfect Days Don’t Smile:

This Perfect Day gör inga anspråk på att spela i världsrockens elitserie. Men som rockens svar på Crif i division I norra ligger de numera på kvalplats neråt i seriesystemet. Klarar de inte tillvaron som halvproffs i Japan är det risk för långväga resor till bortamatcher mot Mercury Motors nästa säsong.

Femton essentiella album av svenska 90-talsindieband

  1. Eggstone: Eggstone in San Diego (1992)

     

  2. Popsicle: Lacquer (1992)

     

  3. Wannadies: Aquanautic (1992)

     

  4. Whipped Cream: Tune in the century (1992)

     

  5. Bear Quartet: Cosy den (1993)

     

  6. Happydeadmen: Game, set, match (1993)

     

  7. Hardy Nilsson: Är det värt det? (1993)

     

  8. This Perfect Day: This Perfect Day (1993)

     

  9. Brainpool: Soda (1994)

     

  10. Cardigans: Emmerdale (1994)

     

  11. Easy: Sun Years (1994)

     

  12. Bear Quartet: Everybody Else (1995)

     

  13. Broder Daniel: Saturday Night Engine (1995)

     

  14. Mufflon 5: All In Flames (1996)

     

  15. Speaker: Well! Come Closer (1996)

     

Spellista!

Och när du nu tagit dig hela vägen hit bjuder jag på en spellista med den grymmaste swindien.

Standard
Vad vi lyssnar på
Skivor

Hiphop kraftigt underrepresenterat bland svenska musikkritiker

En del säger att recensioner inte behövs längre, att allt kan rekommenderas genom algoritmer eller tips i sociala medier. Men att Apple och Spotify satsar på kurerade spellistor tyder på att algoritmer inte är allt. Och tips i sociala medier tenderar att bli väldigt likriktade där de som har flest fans också för störst spridning.

Så vilken roll har en svensk musikkritiker 2016? Hur relevant är hen?

Här tänkte jag reda ut urvalet av musik som en svensk recensent skriver om i förhållande till vad vi faktiskt lyssnar på. Spotify har ett trevligt API som det går att hämta en hel del information från, exempelvis skivor och låtars popularitet. Om man tittar på de 100 skivor som var mest populära på Spotify de senaste 12 månaderna och jämför med de 100 skivor som det skrevs mest om under samma tid får man fram följande bild:

Vad vi lyssnar på

Vad kan vi lära oss om detta?

  • Svenska recensenter har en förkärlek för singer/songwriters som inte delas av musikkonsumenter.
  • Hiphop är kraftigt underrepresenterat i svensk media.
  • Rock är kraftigt överrepresenterat.

Tittar vi djupare på skivorna så kan vi se att en skiva som Trapsoul av Bryson Tiller har en popularitet på 89% på Spotify men har endast recenserats av en svensk recensent, Nöjesguiden. Den släpptes i början av oktober och peakade på plats 8 på Billboard precis i början av 2016 men har i stort sett ignorerats av svensk press. Även om en skiva inte släpps på fysisk CD i Sverige så kommer den ut på streamingsajterna, bara ett tips.

Andra skivor som varit populära men som knappt några skrivit om är:

Samtliga skivor ovan är hiphop-skivor.

Som jämförelse kan nämnas populariteten på svenska, internationella artisters skivor, som får universell täckning i svensk media:

Så för att vara relevanta 2016 kanske kritiker skall skriva lite mer om hiphop och lite mindre om gubbrock. Bara ett tips.

Standard
Skivor på Spotify
Sajten, Skivor, Spotify

Ingen nedgång av releaser på Spotify

I kölvattnet av lanseringen av Apple Music har det varit en del diskussioner om att Apple försöker få till exklusiva avtal med artister och förläggare. En genomgång visar dock att detta inte gått ut över Spotify. I alla fall inte än.

Jag har jämfört hur stor andel av de skivor som släpps i Sverige som också finns på Spotify för åren 2010-2015. För 2015 har jämförelsen gjorts till och med sista juli. Detta för att en del artister väljer att släppa sina skivor med en viss fördröjning på streamingtjänster.

Så här ser det ut:

Skivor på Spotify

Vi kan se att det är försumbar skillnad när det gäller de stora artisterna och förutom ett antal jazzmusiker är det bara Bob Dylan, Robert Plant, Taylor Swift, Prince och Lucinda Williams som inte släppt sin senaste skiva på Spotify.

Bland medelstora artister finns en liten nedgång men en tänkbar orsak kan vara att det finns artister som väntar med att släppa sina skivor på Spotify.

Om man tittar på samtliga skivor som släppts i Sverige sedan början av 2010 så finns 86,6% av dessa representerade på Spotify.

Återkommer om ett år med en ny uppdatering.

Standard
Skivor, Spotify

Bästa nya musiken på Spotify

Spotify har beslutat att avsluta satsningen på appar. Jag har därför tagit bort Kritiker.se-appen från Spotifyklienten. Men det kan funka ändå.

Sedan någon vecka tillbaka kan du prenumerera på spellistor som uppdateras automatiskt med de bästa nya låtarna från vår databas. Bara ny musik. Inga gamla trötta ”rekommendationer” från Spotifyalgoritmerna.

Kritiker.se: A-listan

Tjugo nya låtar av etablerade artister. Direktlänk.

Kritiker.se: B-listan

Tjugo nya låtar av mindre etablerade artister. Direktlänk.

Genrespecifika spellistor

Dessutom finns det genrespecifika spellistor:

Och för alla folkmusikstalibaner därute:

Albumtips.se

Utöver detta pågår utveckling av nya webbtjänsten Albumtips, en discoverytjänst för nya skivor som skapar personliga spellistor till din egen Spotify-profil. För lite mer seriöst lyssnande. Testa gärna, och lämna feedback.

Vägra gammal musik. Det finns för mycket bra därute.

Standard
Kvitto
Sajten, Skivor

Idiotiskt kameraförbud på Way Out West

Det här inlägget skulle kunna vara en hyllning till musikfesten Way Out West och de grymma artisterna som spelar där. Det skulle kunna vara obetald reklam och goodwill för en festival som vill se sig som progressiv och framåtskridande. Men det är det inte. På grund av dess stockkonservativa kameraförbud.

Kl 14.18 i går löste jag in mitt fredagspass till Way Out West á 840:-. Som ett par tidigare år hade jag med mig min kamera för att ta privata bilder att publicera på sociala medier och eventuellt på Flickr under Creative Commons-licens.

Kl 14.25 blev jag stoppad i den glesa inpasseringskontrollen med hänvisning till att min kamera hade ett objektiv med större brännvidd än 55 mm. Jag blev hänvisad till effektförvaringen utanför området.

Kl 14.27 hade mitt biljettpris stigit till 890:- och på en direkt fråga till effektförvaringen om vilken försäkring som täckte min kamera och mitt objektiv á 14 000:- fick jag svaret ”ditt kvitto är din försäkring”. Ett kvitto med texten ”1 st jacka”.

Kvitto

Förklaringen jag fick till kameraförbudet var att ”det var för artisternas skull”. Men detta kan inte komma som en överraskning för festivalledningen – det går att ställa krav på sina leverantörer. Man har uppenbarligen varit framgångsrik med kravställande när det gäller matleverantörer då alla serverar vegetarisk mat.

Jag kan garantera att det finns ett stort antal hungriga, intressanta och mindre etablerade artister som skulle göra vad som helst för att synas på Way Out West och exponeras så mycket det bara går för, och av, sina fans. Men dessa blir svåra att boka eftersom lineupen innehåller dinosauriedinosauriebokningar som Motörhead, indierockdinosauriebokningar som The National (för tredje gången, gääääsp) och Sommarkryssetbokningar som Oskar Linnros.

Man kan ju också tycka att en av Sveriges största musikfestivaler är fel scen att uppträda på om man inte vill hamna på bild eller synas. Då kanske man bör spela på Potatisfestivalen i Alingsås, eller inte alls.

Förbudet är också inkonsekvent ur ett rent fototekniskt perspektiv, även om jag förstår att man vill göra det lätt för sig. En fullformatskamera med 55 mm brännvidd blir rejält diskriminerad jämfört med en förstagångsförälderskamera med APS-C-sensor. Likaså kan en mobil som Nokia Lumia 1020 med en brännvidd på 26 mm men med 43 megapixelssensor ta rejält mycket mer detaljerade bilder än säg en ny fullformatskamera som Sony A7s (inga andra jämförelser i övrigt).

Informationen om denna regel har också varit under all kritik. Jag har följt Way Out West i samtliga sociala medier sedan starten och aldrig någonsin hört talas om detta förbud. Visst, det finns en text om det gömd bland övrig information på hemsidan men de är knappast på det sättet som information sprids mest effektivt till dagens festivalbesökare.

Så några tips till festivalledningen inför 2015.

  • Boka inte band som ställer krav på specifik kamerautrustning. Om Roskilde, med tre gånger så många artister, klarar av det så skall ni nog också fixa det. Hellre mindre etablerade band utan fotoförbudskrav än dinosaurier med.
  • Om ni ändå skall ha kvar de här reglerna, informera om dem ordentligt. Vi vet redan nu att The National kommer att spela nästa år så ta ett av de peppinläggen och ägna det istället åt relevant information som att endast kompakt- och förstagångsförälderskameror är tillåtna på Sveriges mest progressiva musikfestival.

Avslutningsvis några foton från Way Out West 2012. Jag vill varna känsliga läsare att dessa kort sannolikt kommer att förstöra, eller redan har förstört, dessa artisters karriärer.

Blur

Blur, facit: Ingen ny skiva enligt Damon Albarn. Kan bero på att låttexterna inte blev färdigskrivna i Hongkong 2012, då musiken spelades in. Eller på att fans tog foton på bandet under Way Out West 2012.

First Aid KitFirst Aid Kit, facit: Tredje skivan totalsågad av tv-kritikern Kjell Häglund, som också ifrågasatte hela det svenska musikkritikeretablissemanget. Kan bero på att tredje skivan är melodimässigt svagare än de två första. Eller på att fans tog foton på bandet under Way Out West 2012.

Afghan WhigsAfghan Whigs, facit: Nya skivan Do to the beast fick hyfsade recensioner men har hittills inte sålt lika bra som föregångaren 1965 från 1998. Kan bero på att musikkonsumtionsmönstret förändrats de senaste 16 åren. Eller på att fans tog foton på bandet under Way Out West 2012.

Vakna Way Out West, det är 2014 nu.

Standard
Skivor

Begränsad betygsinflation 2013-2014

Professionella recensioner är dödförklarade på de sociala mediernas altare. Bespottade och hånade. Helt otidsenliga. Du vet kidsen får alla sina Soundcloudtips från obskyra, helt unika bloggar som inga andra läser. Lovar. Professionella recensioner är såååå 1996. Hänger du inte med, gubbjävel?

Det är så det låter 2014 och det antyds att svensk musikkritik marginaliserats till spellistetipsande på Twitter och de korta recensioner som verkligen skrivs har drabbats av betygsinflation. Men är det så?

Medelbetyg

Tittar vi på 2013-2014 så ser vi en ökning på sex procent jämfört med 2005-2012. Så är det med det. En inflation på knappt tre procent per år. Aningen högre än Riksbankens inflationsmål på två procent.

Den professionella recensionen är inte död. Musiktips på inflytelserika bloggar gör likadant med lyssnandet bland kidsen som Popredaktionen gjorde 1993, det blir väldigt likriktat. Spotifys discoverytjänst ändrar inte heller på det, där är det snarare svennebanans musiksmak som du ”tipsas” om. Hur ofta har du fått ett bra tips från Spotify om en okänd, oetablerad artist?

Standard
Varians
Skivor

Svart på vitt, flockbeteende bland musikkritiker

Kjell Häglund driver tesen att svenska musikkritiker har ett flockbeteende att okritiskt hylla First Aid Kits nya skiva. Jag drev själv denna tesen när The Knifes skiva kom ut för ett år sedan, men stämmer det verkligen? Låt oss räkna.

För att beräkna hur likriktade betygen är för recenserade skivor har jag räknat ut variansen av betygen. Låg varians innebär likriktade betyg medan hög varians innebär att kritikerna tycker olika.

Tittar vi på samtliga recenserade skivor mellan 2006 och 2014 med minst 18 betygsatta recensioner så är medelvariansen 0,45 för betygsskalan 1-5.

Stay Gold har en varians på 0,33 och har således mer konforma betyg än det genomsnittliga albumet som recenseras i Sverige. Det finns dock album där kritikerna har ett klart större flockbeteende.

Om vi jämför Stay Gold med andra hyllade skivor (medelbetyg >= 4,0) som har ungefär lika många betygsatta recensioner (18-22) får vi fram följande resultat:

Varians

Vi kan konstatera att det finns andra svenska album där betygen från recensenterna är mer likformiga, bland annat Hurulas debut från tidigare i år.

Om vi tittar på ett större urval av skivor så är det Damon Albarns Everyday Robots som ligger i topp med en varians på endast 0,04! Här kan vi snacka om seriös konsensus.

Damon

Även skivor med Louise Hoffsten, Salem, Richard Hawley och Gillian Welch har väldigt konforma betyg.

I andra änden, dvs. vilken skiva som kritikerna är mest oense om hittar vi The Knifes Tomorrow, In A Year med en varians på 1,95. Kanske inte helt oväntat när genren är elektroniskt opera.

Knife

Andra skivor där kritikerna tycker mycket olika är Jónsi & Alex: Riceboy Sleeps, Rival Sons: Head Down, Prodigy: Invaders Must Die samt Mercury Rev: Snowflake Midnight.

Slutligen kan man fundera över hur intressant en skiva är om kritikerna tycker precis samma. Finns det något som skaver, något som utmanar, eller är det bara ett bra hantverk? I fallet med Stay Gold är jag beredd att hålla med Kjell Häglund.

En sak är dock säker. Att tjugo redaktioner väljer att skriva om ett etablerat band som First Aid Kit och ingen större redaktion väljer att skriva om debutanterna No Coda är inte till gagn för vi som är musikintresserade.

Standard
Korrelation
Skivor

Musikkritikerkorrelation mot medelbetyg

Ingen som är intresserad av musikkritik har väl missat Kjell Häglunds krönika om att musikkritiker förvandlats till hyllningsjournalister, detta exemplifierat med betygen på First Aid Kits Stay Gold och Håkan Hellströms rekordkonsert på Ullevi. Men vilka tidningar är det som följer Pitchfork John mest respektive minst?

Det skall sägas direkt att statistiken som visas nedan är per redaktion. Det hade så klart varit önskvärt om den istället hade varit per journalist men jag har tyvärr inte den informationen. I ett fall går det dock att härleda till en journalist, Jan Gradvall på DI Weekend.

För att ta reda på vilka redaktioner som vågar sätta betyg som avviker från övriga skribenter har jag beräknat korrelationen mellan en redaktions betyg på en skiva och medelbetyget för skivan. Minst fem betyg på skivan krävs för att den skall komma med i urvalet.

Ett värde på 1 är helt överensstämmande med medelbetyget medan 0 är helt olika.

Så här ser det ut, sorterat efter den redaktion som är mest benägen att sätta betyg som alla andra:

Korrelation

Statistiken bygger på recensioner från 2006-2014 och innefattar i medel 2 000 albumbetyg för respektive redaktion.

Vi kan konstatera att Jan Gradvall och Sydsvenskans kritiker är de som är mest benägna att inte sätta betyg som övriga journalister. Så Kjell kanske borde valt en annan kritiker att exemplifiera med.

Tittar vi specifikt på Gradvalls betyg så är han mest avvikande i sina recensioner av Death Cab For Cutie: Codes and keys, Magnus Ekelund & Stålet: Dödskult, The Darkness: One way ticket to hell samt Babyshambles: Sequel to the prequel. I samtliga dassa fall har han satt betydligt lägre betyg än övriga recensenter.

Standard